Dokumentation av LISA-mötet den 13 mars 2008 om
Elektronisk publicering av författningstexter - Möjligheter, problem och mervärden

1.Bakgrund

Den 13 mars anordnades ett möte vid Stockholms universitet för att diskutera möjligheten till elektronisk publicering och elektroniskt kungörande av författningstexter. I den mötesinbjudan som gick ut presenterades temat på följande sätt:

• Vad blir det för effekter om elektronisk publicering är mer än tillgängliggörande av pappersefterliknande PDF-filer?
• Kan ett elektroniskt original förekomma i flera olika officiella och kvalitetssäkrade format, t.ex. PDF och XML? Och vad är ett elektroniskt original?
• Vad är konsekvensen av att rättstexter kan uppfattas på ett annat sätt när de läses på bildskärm istället för på papper?

2.Presentationer

Mötet inleddes med tre presentationer. Här finns bilder från dessa:

• Bengt Eriksson, Elektronisk publicering –bara ett sätt att spara skog?
• Karin Sandahl, Utredningen om Elektroniskt kungörande av författningar (Ju 2007:11)
• Peter Krantz, Elektronisk publicering av författningstexter – problem, möjligheter och mervärden

3. Anteckningar från diskussionen, nedskrivna av Lars Klasén

(finns även som PDF)

Efter att de 15 deltagarna presenterat sig lämnade moderatorn, Olle Olsson, Sics, ordet fritt.

Harry Hartikainen, Stema Form, inledde med en önskan om att lagstiftningen och dess representationer och uttryck, t ex i form av ledtexter i formulär, ska innefatta kopplingar och referenser till dess ursprung, t ex EU-direktiv. Han kallade det ”spårbarhet”. Olle konstaterade att ett elektroniskt format de facto möjliggör en ”rikare” representation än trycket.

Peter Krantz, Verva, menade att man som en följd av detta kan ställa sig en intressant följdfråga: Kommer detta att utesluta vissa format där vi inte har möjlighet att göra dessa referenser? Referenserna finns ju idag så att säga i den löpande texten. Den stora nyttan med elektroniska dokument är ju att de är maskintolkningsbara. Kommer man att kunna referera ”in i” ett pdf-dokument (t ex till en speciell del) eller måste man referera till hela dokumentet?

Enligt Anders Sundström, Sunstone, måste kanske ett första steg vara att anpassa dagens referenser i text, tolkningsbara för en människa, till en form som även maskiner förstår. De tjänster som finns idag för automatisk tolkning kan göra detta något så när hyggligt men dock långt ifrån fullständigt. I detta perspektiv blir ju även formatet på dokumentet intressant, menade Peter. Se bara på detta med sidnummer: ”NJA - bara sidnummer kors och tvärs”. Måste man kanske släppa detta? Men är det möjligt? Varje gång man tar upp detta med en jurist så säger de: ”ja ja, lycka till …”.

Ulf Färjare, Juridicum, Stockholms universitet, föreslog att man väl kan ha ett ”koordinatsystem” som upplevs som tillräckligt säkert. Det kanske kan vara baserat på styckenummer eller liknande? Peter kompletterade med att säga att vad det än blir så måste finnas en entydig modell för referenserna. Det får inte vara så att olika personer riskerar att referera på olika sätt.

Pdf och XML tycks enligt Staffan Malmgren, IRI, utgöra de två huvudlinjerna. Men det finns ju även ett val inom XML-familjen. Ska vi ha en representation som är pappersekvivalent (”här kommer en textsnutt som ska sättas på denna sida”) eller maskintolkningsbar (”här är ett rekvisit, här är en rättspåföljd”)? Eller något mitt emellan (”det här är ett kapitel, det här är en paragraf inuti ett kapitel”)? Staffan klargjorde att han för sin del föredrar en mellanväg. När man säger XML måste man också säga vilken sorts XML. Hur ser vår objektmodell för lagtext ut?

Olle menade att den viktiga frågan är hur utformningen ska vara för att vi ska få ett mervärde. Och då är frågan i vilken utsträckning produktionsprocessen ska anpassas för att stödja en användningsprocess. Han sade att han förstod det sista av de inledande föredragen som att att det finns en potential för en samhällsförbättringar om vi kan göra åtkomsten mer flexibel. Vad behövs för att realisera den potentialen?

Så ställde Lars Klasén, InfoTorg, frågan om hur man har gjort i andra länder som använder elektroniskt kungörande. Karin Sandahl, utredningens sekreterare, berättade att man i Danmark har kungörandena på en särskild hemsida i pdf-format. Anledningen till att man valde pdf-formatet är att man i så stor utsträckning som möjligt ska kunna kontrollera presentationen och efterlikna den tryckta författningssamlingen. På hemsidan har man så en länk till rättsinformationssystemet, och i det systemet är just XML-filen från produktionssystemet som används. Och det är där, förklarade hon, som det av de tidigare talarna efterfrågade mervärdet skapas. Kungörandet är bara presentationen av författningen och det viktigaste där är att styra och ha kontroll över att presentationen av författningen till form och innehåll stämmer överens med den beslutade. Hur är det då med eventuella förändringar och anpassningar med anledning av den elektroniska publiceringen, typ att sidnummer (á la NJA) byts ut mot något mer systemanpassat. undrade Lars. Har några sådana åtgärder skett? Nej, inte vad Karin kände till i alla fall. Av detta drog Lars slutsatsen att man uppenbarligen helt har anpassat sig till ”det som är”. Anders menade att han har en känsla av att man i Danmark gått en helt annan väg än i Sverige. Danmark började med elektronisk hantering, XML etc och först därefter med elektroniskt kungörande; något som därmed blev ganska harmlöst. I Sverige sker det omvända: först elektroniskt kungörande, sedan XML (eller vad det nu blir).

Harry menade att man måste bestämma sig för vad som är urkunden, vad som är grunddatat. En pdf är ju trots allt inte bara beroende av detta utan även av styrkoder och någon slags generator; dvs komponenter som kan åstadkomma något annat än vad som avsetts. Samtidigt, kommenterade Anders, är det svårt för en som inte är IT-människa att skriva under och godkänna något annat än det som syns på skärmen, på papper eller på annat sätt i tryck. Peter instämde: Ja, grunddatat ser ju inte ut på något visst sätt. Hur ska man då förhålla sig till grundmaterial som inte går att ”läsa”? ”Varsågod, här får du XML”? Det går ju inte för en människa att ta till sig! Även Niklas Lindström, Valtech, instämde, och påpekade att även pdf kan representeras som XML (med Adobes nya lösning).

Det blir lätt så att man pratar om XML eller icke-XML, sade Anders, men det räcker inte. Man måste gå ett steg längre och säga att det är XML (eller html eller pdf eller …) på just det här sättet. Det är ”livsfarligt” att tro att pdf är entydigt. Peter relaterade till rättsinformationssystemet, där man står inför uppgiften att ta hand om material som ser ut på vissa sätt. Man kan bara peka på hur olika myndigheter utformat och infogat allmänna råd på olika sätt. Här måste man fundera på hur de ska förändras.

Christine Kirchberger, IRI, upplever den rättsinformation som finns idag som ganska väl strukturerad. Författningar har kapitel, paragrafer, etc; rättsfall ser ganska lika ut, liksom propositioner. Detta måste ju erbjuda en bra utgångspunkt som kunde användas mycket bättre! Och det ska vara den som producerat information som ska svara för att komplettera den (t ex med referenser). Genom att låta producenten få denna roll skapar man också tillit till informationen.

Olle påpekade att dagens process bara utgör ett första steg i en lång utveckling. Hur ser det ut om 20 år? Det vi gör nu riskerar att låsa möjligheterna framöver! Därför är det viktigt att anpassa för framtiden, inte minst med tanke på de som ska vidareförädla informationen. De resurser som läggs ner idag kan vara försumbara jämfört med de som kan behöva läggas ner i morgon av vidareförädlare och andra. Något att tänka på för utredningen! Det som kan tyckas vara acceptabelt idag kanske i framtiden visar sig vara en dumhet. Vad händer med informationen sedan? Man kan redan i produktionssteget förbereda för kommande användning.

Bengt Eriksson, Riksdagen, menade att det är fel att gå alltför långt vad gäller detaljer. Istället bör man titta på det mervärde som kan skapas – allt från att spara skog till att märka upp texter för att underlätta referensskapande. En referens är trots allt bara en referens. Man kan t ex ange att ”den här författningen” antagligen är relevant ”i det här sammanhanget”. Men det är inte säkert – och det kan mycket väl tillkomma relevanta referenser. Därför bör krutet läggas på att göra det möjligt att lägga till referenser. Därmed bör staten svara för att idag göra en rejäl uppmärkning – för att möjliggöra vidarebearbetning.

Peter höll med och relaterade här till arbetet med rättsinformationssystemet, där man initialt försökte hitta en miniminivå för uppmärkningen. Men allteftersom arbetet fortskridit har denna miniminivå regelmässigt fått krympas, och den man slutligen hamnar på är betydligt snävare än ursprunget. Harry inflikade att det var just miniminivån han hade i åtanke. Det borde ju inte vara så svårt att i alla fall som ett första steg ta fram en version av en lag. När så lagstiftningen förändras så har man ju en grund att utgå från och förändra. Faktum är att en sådan grund ju borde ha tagits fram för länge sedan!

Man kan också vända på steken, enligt Peter. Med referenser införda kan den som skapar ny lagstiftning direkt se vad den får för konsekvenser. ”Det här refererar till det här”. Om man petar ”här” så sker en påverkan ”där”. En större tydlighet skapas i vad man gör. Peter påpekade för övrigt att det fortfarande produceras mycket som inte alls har referenser.

Anders återknöt till Olles tal om vikten av att inte låsa sig för framtiden. Kanske ska man inte bara ställa pappersversionen mot den elektroniska versionen utan även ta höjd för att kunna arbeta med flera autentiska elektroniska versioner? Det kan vara XML, som kan generera pdf, såväl som text uppläst av en syntetisk röst. Idag tycks dock den enda realistiska minimivån vara pdf. Angående flera elektroniska versioner fyllde Peter på med ett extremt exempel på en sådan, nämligen en representation baserad på ikonografi, dvs symboler i form av ikoner, vilka genererats av textens innehåll. Men här befinner vi oss nog vid sidan om vad som kan betraktas som autentiska versioner! Lars påpekade att den här typen av versioner, normalt genererade för olika målgrupper, ur ”vår” synpunkt är oproblematiska eftersom de helt klart inte utger sig för att vara autentiska. Se bara på de befintliga anpassningar som myndigheterna gör t ex i form av ”lättlästa versioner”. Samhällsguiden är ett exempel.

Diskussionen kom nu en stund att kretsa kring detta med versioner. Vilka är giltiga? Kvalitetssäkring? En slutsats är väl att det har att göra med tillit; förtroende. Lagboken är ju de facto ingen autentisk version, ändå betraktas den ju i princip som en åtminstone giltig version. Christine förde här in frågan om översättningarna av lagtexter till olika EG-språk. En översättning som ger exakt samma betydelse på olika språk är i princip omöjlig att åstadkomma. Här finns utrymme för olika tolkningar. Ulf menade att språkspåret är mycket intressant. Hur fungerar det idag inom Sverige med befintlig lagstiftning vad gäller språk och varianter som samiska, tornedalsfinska etc? Här finns ju också utrymme för tolkningar!

Joakim Andersson, Sjöfartsverket, berättade om översättning av internationella konventioner mm vad gäller sjöfarten. Merparten av dessa har engelska som ursprungsspråk. För att så långt möjligt säkra översättningarna och undvika framtida olika tolkningar så medverkar här experter som varit med vid framtagningen av konventionerna. Ibland är även professionella översättare och språkvårdare med. Ändå finns naturligtvis potential för olika tolkningar.

Staffan tyckte sig i diskussionen se en underliggande rädsla för att slutprodukten blir fel. Kanske bör vi fokusera på att finna en process som gör att felet vid översättningar blir så litet som möjligt? Att transformera en form till en annan kanske är det bästa sättet att finna felkällorna? Innan vi arbetat med detta under en längre tid riskerar vi att låsa oss fast i något format som inte håller mer än 20 år. Niklas menade att det gäller att finna garderande mekanismer. Det är svårt att nu, idag, påstå att något är rätt.

Bengt uttryckte en aning skepsis i det han ställde frågan om man någonsin kommer att komma någon vart vad gäller det diskuterade området? Om 20 år har det ju hänt mycket nytt! Peter klargjorde att man måste vara medveten om att det som görs nu inte är något som ska gälla för all framtid. Det sker en kontinuerlig utveckling; nya format tas fram. Men börjar man nu så hinner man lära sig! Det gäller att nu finna en miniminivå. Vi måste ha ett synsätt som i alla fall garanterar att att vi inte om 30 år står där med 30 års rättsinformation som ”försvann” pga något konstigt format!

Harry undrade hur långt utredningen sträcker sig. Borde det inte finnas någon slags myndighetsöverskridande direktiv som klargör hur alla typer av dokument ska se ut? Det kan väl inte vara så att just SFSer hanteras på ett sätt medan sjöfartsverket hanterar sina författningar på ett annat sätt, jordbruksverket på ett tredje sätt, etc? Det gäller att åstadkomma möjlighet att använda informationen i ett system även i ett annat. Karin klargjorde att utredningen bara omfattar det som kungörs i SFS idag, dvs lagar och förordningar. Dock får ett eventuellt förslag inte hindra att man i framtiden ansluter andra författningssamlingar till systemet. Man ska inte avlämna ett förslag som låser den vidare utvecklingen!

Marie Sahlsten, InfoTorg, frågade hur det är med den konsoliderade texten. Det är ju egentligen den som är ”begriplig”. Det existerar ju också väl inarbetade rutiner för att ta fram sådana texter, till exempel för trycket. Karin svarade att den konsoliderade texten inte är den officiella. Peter berättade här att det i uppdraget för hans arbete ursprungligen ingick att möjliggöra konsolidering. Tekniskt är detta OK att göra, men att det i den form som arbetet bedrivs idag är omöjligt att åstadkomma. Det är nämligen i praktiken så att det är en person, en människa, som ”klipper och klistrar”. Det finns massor av exempel på att det kan gå fel, dvs att innebörden i den konsoliderade texten blir en annan än den riktiga. En manuell hantering är helt klart olycklig och den skulle kanske ersättas med en automatisk, vilket skulle göra att konsolideringen kunde ske med större säkerhet. Anders instämde och menade att det produktionsmässigt, tekniskt och fysiskt inte finns något hinder för detta automatisk konsolidering. Om det bestämdes att det skulle finnas en officiell konsoliderad version, så skulle detta, bortsett från resursfrågan, inte vara något problem att genomföra eftersom myndigheterna då skulle vara tvungna att anpassa sig.

Vad är egentligen ambitionen med elektroniskt kungörande mer än att ”spara skog”? undrade Bengt. Om man inte har andra ambitioner än att få ut informationen i elektronisk form så är det väl inget att göra någon stor sak av? På Riksarkivet kan man ta del av originallagtext från 1100-talet. Vad vet vi om html-versioner om 900 år från idag? Vad är det för poäng med allt detta arbete? ”Jag skulle kunna stå ut med en elektronisk version bara för att få en bättre, enklare och mer transparent miljö idag – men om jag inte får det, vad är det då för någon mening med arbetet”.

Bengts lite provokativa inlägg fick såväl Olle som Bertil Hansson, Riksdagen, att medge att vi ju faktiskt lever rätt gott idag med den rättsinformation vi har – och vi gör det säkert om 900 år också. Peter instämde och sade att han för sin del inte skulle finna det meningsfullt att arbeta med projektet om det inte skulle leda till någon nytta. Och nytta blir det. Nyttan kommer av användningen.

Anders konstaterade att den elektronisk publicering som sker redan idag är tillfyllest för de allra flesta medborgare. De kan ta del av texterna, som pdf eller annat, och för dem är det är ingen praktisk skillnad. Det är bara en bråkdel av befolkningen som är medvetna om skillnaden. Olle myntade här termen ”informationsfilosofer” (bland dem vi närvarande förstås …). Peter menade att det väl för allmänheten räcker med att det är staten som står bakom publiceringen, även om det inte är den officiella versionen.

Men vilken version är det egentligen som gäller? Anders sade sig ha förstått att det är den tryckta versionen. Karin sade att det finns delade meningar om detta. Enligt grundlagen ska en författning undertecknas för att gälla, varför vissa anser att det är det undertecknade exemplaret som ska ha företräde om innehållet skiljer sig åt. Peter undrade om det någon enda gång har förekommit någon tvist om skillnader härvidlag. Inget sådant reellt exempel tycks finnas (och inget presenterades nu heller).

Sensmoralen av detta är, enligt Olle, att vad resultatet av utredningen än blir så har det ingen större praktisk betydelse i dagens samhälle; för det dagliga livet. Den verkliga utmaningen för utredningen kanske är att inte utesluta möjligheten att behandla även andra texter än SFSer inom samma ramverk som dessa.

Så avslutade Olle seminariet med att tacka deltagarna för deras medverkan och hoppades på återseende vid kommande seminarier och i andra sammanhang.

Dokumentation av LISA-mötet den 14 maj 2007 om
Vidareutnyttjande av information från den offentliga sektorn

1. Bakgrund

Offentlig information utgör en grundläggande byggsten för informationsmarknaden. Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/98/EG om vidareutnyttjande av information från den offentliga sektorn syftar till att främja konkurrens och tillväxt. Verva (Verket för förvaltningsutveckling) publicerade i höstas rapporten "Myndigheters tillämpning av PSI-direktivet", vilken presenterar författningar mm som kan ha betydelse för tillämpningen. Man avser nu att gå vidare med att undersöka praktiska exempel från myndigheternas tillämpning. Seminariet avser att belysa situationen ur olika aspekter och inleds av representanter för offentlig sektor och informationsmarknad.

2. Presentationerna

Mötet inleddes med två presentationer. Här finns bilder från dessa

• Lägesrapport från Verva, Hans Sundström
• Synpunkter från marknaden, Jonas Edström, Bisnode

3. Anteckningar från diskussionen

Lars Klasén inledde diskussionen med att fråga Hans Sundström: Du nämnde att PSI-direktivet kommer att påverka väldigt mycket men att det kommer att ta tid. På vilket sätt? Kommer det bli som i USA?

Hans Sundström: Nej inte alls som i USA (med gratis information). Myndigheterna har inga pengar för att sköta det här om de inte får in några pengar. Det är viktigt att myndigheter tar betalt. För det första går det inte att jämföra USA och Europa, det är mycket djupare traditioner och mer kultur i förvaltningen i Europa som man inte vill rubba på - även om redan har börjat fundera på PSI 2, men det hänger på att de stora länderna är med. För det andra förekommer det i Europa mycket vidareförädling och vidareförsäljning som inte finns i USA.

Lars Klasén: I Sverige kommer det alltså vara ungefär som förut men lite bättre?

Pelle Nilsson: Jag har en känsla av att Inspire-direktivet kommer att vara pådrivande för PSI-genomslaget, åtminstone begränsat till det området.

Hans Sundström: Inspire ligger ännu längre fram i tiden. Där finns det ett större intresse än i Sverige. Problemet med det här området är att det är svårt att göra politik av det här, det går inte att få någon minister att engagera sig, om det inte är någon som har ett näringslivstänkande

Lars Klasén: Jag tycker lite tvärtom, regeringen trycker på att geografisk information ska vara gratis på nätet, underförstått att myndigheter ska tillhandahålla information

Hans Sundström: Men det blir ju inte så.

Christian Ubbesen: Borde inte detta vara näringslivsstyrt? Om det nu finns intresse av att komma åt information ger PSI en öppning för att kräva åtkomst.

Hans Sundström: Näringslivsdepartementet är oerhört positivt, men det är svårt att få med sig alla - "dynamiska effekter" är inte populärt i Finansdepartementet, man måste visa att budgeten håller. Det är inte lönt att lägga fyra miljarder på dataframställning som sedan ges bort.  Det går ju inte att politiskt försvara. Det man ska jobba emot, och det man ska ifrågasätta, är varför myndigheterna ska hålla på och försälja information.

Hans Sundström: Den mest centrala informationsfrågan i ett land är rättsinformation, och försäljning och utveckling av sådan har alltid varit privatiserad i Sverige -- Norstedts lagbok, Rättsbanken m m. Rättsbanken är ju trots allt bra mycket bättre än vad Lagrummet är. Varför skulle inte marknaden kunna presentera kartor lika bra som Lantmäteriet kan?

Marie Sahlsten: Projektet Lagrummet är just nu inriktat på att producera rådata, inte lika inriktat på att göra tjänster. Rådata är ju förutsättningen för att kunna återanvända den här informationen inom näringslivet.

Hans Sundström: Det finns ju ingen anledning till att man skulle utveckla Lagrummet till att konkurrera med marknaden.

Jonas Edström: Något ganska näraliggade som är intressant Bolagsverkets överklagande av  Post- och Inrikes Tidningar. Bolagsverket tyckte att det var vansinnigt att betala dyra pengar för annonsering i en tidning vars enda ändamål är att finansiera Svenska Akademien. Finns på nätet, en bra tjänst som är gratis. Samma information, om du säljer den som privat företag, omfattas av kreditupplysningslagen och betraktas som känslig information. Om kungörelsen sker på samma sätt som marknadsaktörer gör, varför ska inte marknadsaktörer få publicera samma information på samma sätt? Någonstans byter informationen skepnad, till känslig information.

Olle Olsson: Låt mig ge en affärsmässiga, marknadssynpunkt på det här. Det kanske stämmer att cross-bordertrafik av data är försumbar, det är kanske inte där PSI-direktivet får effekt. Innehållsmässigt får ni tillgång till informationen, men det verkar vara snårigt med  prissättning och regleringar kring hur detta får användas. Någon slags norm borde det finnas, det förenklar ju livet för marknadsmässiga aktörer att ha en karta framför sig. PSI-direktivet kan strömlinjeforma och förenkla prissättningen.

Jonas Edström: Marknaden styr priset, så länge det bara finns en leverantör  (myndigheterna i det här fallet) så är det inget problem med ett högt pris. I slutändan får konsumenten betala priset - alltså, konsumenten får betala 10 kr mer för sitt köp, eftersom en kreditupplysning görs. Det finns inga gratisluncher. All informationsförsäljning görs för att göra en affär i slutändan - vi har inga problem med att det kostar pengar, bara det är rättvis prissättning. Det är oftast problem med avtal kring slutanvändarens användning av informationen.

Lars Klasén: Problemet är väl när priset dumpas - det är därför konflikten med gratisinformation är så intressant.

Jonas Edström: Det finns en uppsjö av exempel på hur gratisinformation kan levereras i konkurrens med betalinformation - se 118 118 exempelvis.

Marie Sahlsten: Vad gäller rättsinformation är det ju väldigt mycket information som är gratis - ändå finns det tre jätteaktörer som säljer den här informationen på ett eller annat sätt.

Jonas Edström: Sökbarheten är ju allt inom det området.

Lars Klasén: Samtidigt känns det ju ineffektivt med många aktörer inom rättsinformation - många gör samma jobb. Jämför med Norge som har samma typ av information i Lovdata. Där berömmer man sig med att ha ett väldigt bra system. Har de bäst rättsinformationsförsörjning eller har vi, med våra många aktörer, det? Kommer Sverige gå om?

Christian Ubbesen: Eniro.se blev ju bra mycket bättre när hitta.se dök upp.

Lars Klasén: Verva, ni har ju fått i uppdrag att kartlägga hur långt implementeringen har gått, men det har ni inte gjort ännu?

Hans Sundström: Kartläggning av implementeringen av PSI är inte vårt uppdrag - bara att ta fram den här vägledningen. Vad gäller uppföljning känner jag inte till något, men det finns en diskussion.

Lars Klasén: Ok, det var Statskontoret som fick i uppdrag 2004

Hans Sundström: Men det är avrapporterat.

Jonas Edström: Var som förvånar mig lite i sammanhanget är att inga nya regleringsbrev nämner PSI-direktivet  - kommissionen har anmärkt på att Sverige inte har implementerat.

Christian Ubbesen: Verva har alltså inget ansvar att följa upp, bara den här vägledningen?

Hans Sundström: Det måste vara departementet som bestämmer.

Jonas Edström: Är det inte som i andra sammanhang, att det är katten på råttan... och i det här fallet sitter katten i Bryssel. Handelskammaren fick på sin anmälan svar att om inte svenska regeringen sköter sig ser vi ingen annan utväg än att dra Sverige inför EG-domstolen.

Bengt Eriksson: Vad innebär ett implementerat PSI-direktiv, vad skulle vara den stora förändringen för mig som privatperson

Hans Sundström: Jag tror inte det skulle bli några stora förändringar - på lång sikt bättre produkter genom konkurrens, men ingen dramatisk förändring av informationsinnehållet. Det finns ingen okänd källa av information som man väntar på ska bli tillgänglig

Jonas Edström: Användningar av geografisk information skulle nog öka i konsumenttjänster, och informationen skulle bli av bättre kvalité - mindre spelare skulle kunna komma in

Hans Sundström: Den stora förändringen är att man kan få en fungerande marknad.

Christian Ubbesen: Jag håller inte med om att behoven är tillgodosedda - idag har vi tillgång till informationen om vi betalar det, men ju mer vi kan pressa ner kostnaderna, desto mer kommer det dyka upp nya tjänster som vi idag inte kan föreställa oss. Jag saknar perspektivet att myndigheterna borde ha ett hårdare konkurrenstryck, så att de sänker sina egna produktionskostnader för informationen.

Lars Klasén: Det är lättare sagt än gjort att renodla kostnaden för att ta fram just den här informationen.

Jonas Edström: Det finns alltid en misstanke om att statliga myndigheter använder en del av sina anslag till att "sponsra" sin affärsverksamhet, för att kunna sälja produkter billigare till slutkund än till vad de säljer till marknaden. Det skulle man slippa

Anders Sundström: Det finns ju alltid en osäkerhet med en sån kalkyl, hur man ska räkna.

Jonas Edström: Priset påverkas ju av hur många tänkbara köpare det finns, hur många som ska dela på kostnaderna.

Olle Olsson: På vilket sätt har den kommersiella delen av samhället haft en röst i denna process? Vi har ju hört var Handelskammaren står -- var finns den konstruktiva dialogen om vad som underlättar för näringslivet.

Jonas Edström: Vissa myndigheter kräver, eller försöker kräva, saker genom att hävda katalogskydd för sin information. Det främjar ju inte direkt klimatet om man måste stämma sin affärspartner för att få informationen som man vill ha den - det har inte funnits någon verklig vilja från myndigheternas sida.

Jan Lundh: Kan man tänka sig att teknikutvecklingen i allmänhet spelar den här utvecklingen i händerna? Standardisering, mm - kan man tänka sig att vi är på väg åt rätt håll, bara att det går långsamt?

Jonas Edström: Inlämningen av informationen sker allt mer och mer elektroniskt på standardiserat format, vilket på sikt förbättrar möjlighet till utlämning - på sikt öppnar det dörren för vem som helst att göra det här.

Jan Lundh: Det som blir intressant i framtiden är kanske en analys och förädling av materialet - att någon istället för att producera en lagsamling talar om när lagen är tillämpbar, vad kan man dra för konsekvenser, och vågar stå för sådana slutsatser.

Dokumentation av LISA-mötet den 28 september 2006 om
Utvecklingen av Rättsinformationssystemet

Peter Krantz, Valtech, har på uppdrag av Verva utfört en förstudie kring det vidare arbetet med det offentliga rättsinformationssystemet. Tyngdpunkten vid dagens seminarium är en redogörelse för denna förstudie.

Här noteringar från Peters redogörelse, antecknade av Staffan Malmgren.

Presentationen

Bakgrunden till rättsinformationssystemet finns i Ds 1998:10, skrivelse 98/99:17, och resulterade i Rättsinformationsförordningen (1999:175). Efter detta finns även regeringens skrivelse 2003.

Det har inte hänt så väldigt mycket efter rättsinformationsförordningen. Denna säger att "det skall finnas tillgång" till rättsinformation i ett elektroniskt system via ett allmänt nätverk på ett enhetligt sätt.

• Den specificerar vilket innehåll som ska ingå, framförallt dokument
• Vissa myndigheter tillhandahåller information på annat sätt än i dokumentform
• Eventuellt kommunala föreskrifter, som är ett område för sig

Ansvar för informationen i rättsinformationssystemet:

• Myndigheterna själva eller samordningsmyndigheten (Verva). Vissa mindre myndigheter kan vilja överlåta ansvaret till samordningsmyndigheten.
• Verva får besluta om standarder som skall tillämpas, vilket möjliggör kvalificerat arbete med information

Dagsläget:

• ingen standard för märkning och struktur finns - vissa publicerar i HTML, vissa i (plain)text, vissa i PDF, vissa i Word-formmat
• inget enhetligt åtkomstsätt (inkonsekvent utformad sökfunktionalitet som ofta är bristfällig, ofta ingen bläddringsfunktion)
• svårt att göra elektroniska referenser - långa och teknikspecifika webbadresser (url:er) som inte är permanenta över tid.
• Informationen ofta otillgänglig för personer med olika typer av funktionshinder, en grundläggande medborgarrättighet som idag inte är tillgodosedd (trots uttrycklig målsättning)
• Layoutorienterad produktion av rättsinformation, framförallt inriktad på pappersproduktion ; inget underlag för maskinell tolkning genom semantisk uppmärkning; svårt att byta till en strukturredigerare senare
• Svårt att bygga interna rättsinformationsshanterande system på grund av ovanstående
• Metadata saknas oftast

Summering: Läget är dåligt.

Enligt den senaste regeringsskrivelsen från 2003 fungerar dock rättsinfosystemet i allt väsentligt "som man tänkt sig", en något förvånande slutsats. De främsta uppgifterna för framtiden enligt skrivelsen är sökfunktionalitet och tillgänglighet. Den reglerar teknikvalet i så motto att den föreskriver ett decentraliserat databassystem.

Den förstudie som Verva utfört inför "Fas 3" av rättsinformationssystemet omfattar:

• Uppdrag, avgränsningar, övergripande mål
• Inventering
• Omvärldsanalys
• Studera teknikutvecklingen sedan fas 2
• Inventering av referenspersoner
• Informationsspridning till rättsinformationsrådet
• Samordning med söktjänstuppdraget (Verva/KB). KB har i sig samarbete med Riksarkivet

Mål: Att "få ordning i skafferiet" av rättsinformation

Avgränsning:

Uppdraget rör framförallt det undre lagret. Sökbarhet, som kan ses som en tjänst, är aktuellt först på väldigt lång sikt.

• Man tittar inte på tjänster just nu
• Tänkta tjänster kan dock influera dokumentstandarden

Rättsinformationsprojektet skall leda fram till ett system som:

• utgör en del av den semantiska webben
• är möjligt att använda för att effektivisera interna myndighetsprocesser
• är tillgängligt (accessible)
• är refererbart (för människor och maskiner)
• är oberoende av teknisk plattform (inte Word-formatet - inte ODF heller, men av andra orsaker)
• är säkert (man ska kunna lita på att materialet inte manipulerats)
• är framtidssäkrat (det ska finnas en organisation för överlämning och underhåll av själva standarden)
• inte siktar på elektronisk kungörelse idag (men har det i tankarna så att standarden inte sätter hinder för det i morgon)

Rättsinformation som en del av den semantiska webben: länkar skapar refererbarhet mellan dokument från olika informationsprodukter, problemet med länkar som slutar funka får inte uppstå när myndigheter t ex byter namn. Referenser måste vara organisationsoberoende, teknikoberoende och permanenta över tid. Utan möjligheter till referenser håller materialet inte ihop.

Rekommendationer från förstudien:

1: Skapa förutsättningar för åtkomst och förädling (i linje med PSI-direktivet) - centraliserad lagring men decentraliserad produktion/ansvar. Fördelar:

• Enklare att göra utdrag
• Kostnadseffektivt
• Enklare att göra tekniska referenser till materialet
• Förenklar för mindre rättsinformationsproducenter
• Enklare att göra (rättssäkra) söktjänster

Som resultat av den omvärldsstudie som genomförts har centralisering vunnit. Bakgrunden till decentraliseringskrav:

• oro för att ta ifrån myndigheter kontroll
• övertro på decentralisering mot slutet av -90-talet

Hur är det med den juridisk tyngden i skrivelsens decentraliseringskrav?

• Kravet tycks ha "glidit med" från SARI-tiden
• Det finns olika meningar om tyngden. (Anm: Peter Seipel menade att skrivingen inte kan anses som normativ)
• Möjlighet vs skyldighet att decentralisera?
• (Anm: Olle Olsson menade att det rör sig om en "olycklig sammanblandning av teknik och politik"
• Informationsansvaret ska naturligtvis vara decentraliserat

2: Skalbar process för informationsinlämning

• gammalt material saknar "semantiska element" (metadata)
• automatisk konvertering kräver manuell granskning
• refererbarhet till även ostrukturerat material (exempelvis PDF-filer) är fortfarande värdefull
• valet av vilket material som ska semantifieras kan styras av användningsmönster

3. Gemensamma struktur- och begreppsdefinitioner

• "XML" säger inget
• Framtagande av dokumentformat är komplicerat
• Begreppsdefinitioner måste finnas tillgängliga
• XHTML 2 används - minskar underhållskostnader, ökar tillgång till verktyg
• Möjligheter att representera materialet i andra format (PDF, MetaLex, vanlig HTML...)

Olika nivåer av semantisk uppmärkning tänkbara

• definiera miniminivåer
• nya krav på arbetssätt

Pedagogiskt problem att prata om "XML-format".

Hur ska referenser hanteras (miniminivåer)?

• vissa referenser är exakta, andra är mjuka
• känsligt när referensskapandet får juridisk tolkning
• relaterat till RDF-beskrivningar

Gemensamma struktur/begreppsdefinitioner

• grund för transformation till andra format

XHTML2 som vald standard för generiskt dokumentformat

• låg underhållskostnad
• möjligheter att lägga till moduler
• man kan börja i liten skala (olika miniminivåer över tiden?)

Utmaningar

• temporala aspekter (konsoliderad form över tid)
• ikraftträdandekedjor: beroenden mellan dokument
• referenser till platser i dokumentet

XML signatures för identifiering av dokument vid viss tidpunkt? Nja, men kanske för elektronisk kunggörelse längre fram.

3. Prototyp för producentmiljö

• inte Word
• producent ska kunna skapa strukturerat material utan att behöva känna tll XHTML2
• prototyp tas fram som open source

4. Informationsspridning till Rättsinformationssystemets deltagare

• detta är den största utmaningen, inte det tekniska implementationsarbetet
• införande påverkar ~100 myndigheter
• kräver insatser under lång tid
• införandemodeller kräver att myndigheter kan hoppa på i sin egen takt
• kringtjänster som schemavaliderare

5. Metadatakrav - samordning med KB:s söktjänstuppdrag för statliga rapporter

• inklusive pliktexemplar till KB
• minska dubbelarbetet

Förstudien föredragen i referensgrupp (representanter för myndigheter)

Vad händer nu?

• Projektplan pågår
• Projekt med utgångspunkt juridik, kommunikation, projektledning och teknik
• Bemanning
• Öppet arbete (projektblogg)
• Initialt arbete:
  • Begreppsdefinitioner
  • Uppmärkningsexempel
  • Detaljering av uppmärkningsstandard - förhoppningsvis ska version 1 kunna fastställas i slutet av detta år eller början av nästa. Resultatet av arbetet ska bli mer än bara ett XML-schema
  • Strukturredigerare - utveckla själv eller lita på marknaden?

Diskussion

Peter inledde diskussionen genom att ta upp några punkter att diskutera:

• Införandeproblematik: att gå från visuell produktion till semantisk uppmärkning
• Central eller lokal lagring mot bakgrund av regeringens skrivelser
• Verktyg

I det nedanstående redovisas de inlägg som gjordes. Information om vem som gjorde dem är dock anonymiserad.

A: Ingår sökning i projektet? Peter: Nej, sökning är en tjänst som ligger ovanpå den plattform som projektet ska bygga - sökning ligger utanför projektramen. Projektet måste däremot säkerställa att det går att bygga en söktjänst ovanpå.

A: Är det inte viktigare att, inom det här relativt organiserade området (att jämföra med den mer anarkistiska webben i stort), istället för sökning fokusera på organisation, navigation och åtkomst ("hittning")? Peter: Jo, exakt - inom rättsinformationsområdet är kanske inte fritextsökning utan navigation det bästa sättet att hitta information - sammanställningar av material med egenskaper, relaterade dokument och liknande. Ovanligt att se sådant på webben i stort, men när man använder semantiska webbteknologier innebär det att någon redan har tänkt på frågorna och gjort lösningar.

B: Har inte fritextsökningen någon plats i rättsinformationssystemet, med tanke på att den uppdelning och klassificering som behövs för navigationen kan leda till att man måste göra någon sorts juridiskt ställningstagande, och bygger in denna i materialet? Peter: Jo, men dessa ställningstaganden görs ju inte centralt, utan av de som är informationsansvariga för varje typ av information i systemet - det är det som är den stora skillnaden. Exempelvis är Google ett uruselt sökverktyg, eftersom man inte kan be den att bara ta fram dokument som har med miljö att göra - hur vet vi att vi fått alla dokument om miljö och inga andra?

B: Kan det inte vara ett problem att varje myndighet klassificerar material på olika sätt utifrån sitt perspektiv, med olika begrepp - om skattemyndigheten har en definition för vad som innefattas i området "miljö" kan någon som kommer från ett annat område tolka klassificeringen som att detta är statens som helhets definition av miljöområdet? Peter: Jo, och det är därför arbetet med gemensamma begreppsdefinitioner är så viktigt, och att detta arbete ligger först i tidsplanen - vi måste prata om samma begrepp när vi märker upp materialet.

B: Men sådana begreppsdefinitioner kan ju vara dynamiska över tid? En fritextsökning kanske är mer rättvisande eftersom den bara går på de begrepp som faktiskt står i lagen, istället för vad någon har sagt om densamma.

C: Det här är en gammal diskussion, som i grund och botten handlar om deskriptorsystem gentemot fulltextsystem. En vettig slutsats från den diskussionen är att man alltid ska kunna återgå till en primitivversion, och bygga på struktur ovanpå detta. Peter: Vi vill ha möjlighet till olika representation av dokument, med ett grundkrav på att ha tillgång till dokumentet så som det gick till tryck. Idag friskriver sig staten från felaktigheter i informationen i rättsinformationssystemet, vilket är lite sorgligt.

C: Med tanke på den inledande diskussionen om tillgänglighet för exempelvis personer med handikapp: I vilken utsträckning ska man försörja allmänheten med rättsinformation, särskilt med tanke på demokratiaspekterna, jämfört med professionella jurister? Peter: Det format vi tar fram kan transformeras till typiska HTML-dokument - man kan tänka sig att ganska enkelt bygga en traditionell webbplats där all information finns. Detta ingår inte i uppdraget, men det är viktigt att materialets struktur inte omöjliggör en tillgänglighetsanpassad version av materialet.

D: Det finns kanske en risk att rättinsformationen som tas fram inte går att använda för allmänheten, alternativt att allmänheten måste förlita sig på en kommersiell leverantör som genom förädling sett till att materialet är användbart. Peter: Vi kanske ska bygga en webbversion för allmänheten som första steg efter nuvarande projekt, som en utveckling av lagrummet.se? Det är väldigt lätt att göra detta, med central lagring.

E: Om införandeproblematiken - hur ser incitamenten ut i termer av "morot & piska" för de deltagande myndigheterna? Peter: Moroten består av möjligheter till förenkling och besparingar, piskan av Vervas rätt enligt rättsinformationsförordningen att föreskriva att myndigheter ska använda sig av en angiven standard. Man kan tänka sig olika deadlines för olika nivåer av strukturerad information.

F: En återkomst till frågorna om de implikationer som förädling av rättsinformationen öppnar upp för - det finns en skillnad i om det är en kommersiell aktör eller en myndighet som gör detta, med avseende på den normativa implikationer av förädlingen. Grundvalen för rättsinformationsförsörjningen förändras, vilket kan vara både positivt och negativt, men man måste ha respekt för den förändringen. Det handlar om den faktiska tillgängligheten och vad som blir de centrala påverkansfaktorerna i det faktiska rättslivet - exempelvis är den mesta rättsinformationen på Datainspektions webbplats under strecket "allmänna råd". Peter: Det är ju fortfarande den tryckta versionen som gäller. I praktiken kan det dock få stora implikationer vad gäller hur man jobbar med rättsinformation när man ser möjligheterna med det här materialet - många ser bara risker, inte möjligheter, med paradigmskiftet från layout/pappersorienteringen till semantisk uppmärkning. Men det har stora implikationer och man måste tänka igenom det.

G: Vad det gäller kommersiella aktörer som går och in bearbetat information och så att säga stör den officiella normeringen är det väl ett naturtillstånd att det är kommersiella aktörer som presenterar lagen för allmänheten, och till och med domstolar och myndigheter. F: Men bearbetad information från kommersiella aktörer vet man ju den normativa statusen på - det som är normativt osäkert är när en myndighet tillhandahåller bearbetad offentlig rättsinformation - exempelvis en myndighets länksamling över relevanta rättsfall, är det ett allmänt råd? Peter: Det finns mycket gamla traditioner inom juridiken när man jobbar med material som är föremål för exakthet - det finns en stark status förknippad med materialet som gör att vi kan avgöra materialets användbarhet. Jag tror man måste börja titta på hur man jobbar med materialet i den här strukturerade formen. Exempelvis uttrycks referenser på sådant sätt att de är starkt förknippat med hur materialet tryckts på papper, där layouten styrt och så vidare, vilket är ett otidsenligt sätt att hantera information. På det planet får strukturerad rättsinformation implikationer för juridiken som man måste börja jobba med.

C: Detta finns forskning som går långt tillbaka i tiden - exempelvis skrev Jon Bing redan på åttiotalet en bok om [...], eller Cecilia Magnusson Sjöbergs doktorsavhandlingar om automation i statsförvaltningen - om man tar ett spadtag i forskningen finns det mycket att hämta. Ett problem är att den praktiska utvecklingen under långa perioder inte varit kopplad till denna forskning - det är en del av förklaringen till att vi har den här svackan på senare år. Peter: Det är jätteintressant att det finns en hel del tankar om hur man jobbar med rättsinformation i den akademiska världen som kanske inte alltid är praktiskt iscensatt. Här är ett område som vi måste titta närmare på.

H: Ett annat spår - innan lokal lagring så kommer lokal produktion. Men i vilket skede kommer kvalitetssäkringen? Hur undviker man att datakvalitén spretar? Peter: Idag finns ingen ordentlig kvalitetssäkring i många myndigheters rättsinformationsproduktion - problemet är befintligt, och det är något som varje myndighet måste ansvara för - det ingår i informationsansvaret. Den centrala förvaltningsorganisationen kan inte gå in i myndigheternas verksamhet.

I: Ska informationsproducenterna även i fortsättningen ta fram tryck? Peter: Ja, så kommer det vara ända tills eventuellt får elektroniskt kungörande. De verktyg vi tar fram för den strukturerade uppmärkningen bör dock kunna utrustas med funktionalitet för att ta fram även tryckoriginal från det strukturerade dokumentet.

E: Hur ska man hantera förtroendet för informationen - bör den inte certifieras? Mottagaren vill ju veta hur pass mycket man kan lita på informationen. Det är ju en form av kvalitetssäkring. Peter: Jättebra synpunkt som bör undersökas för nästa fas - offentlig förvaltning borde kunna ha viss nivå på informationskvalitén och certifiera denna.

Med detta avslutades seminariet och LISA tackade Peter för föredraget. Peter tackade i sin tur för värdefulla synpunkter.

Dokumentation av LISA-mötet den 1 juni 2006 om
Metadatas roll inom rättslig informationsförsörjning
Metadata: letadata eller vetadata?

1. Bakgrund

Metadata, dvs uppmärkning och beskrivningar av dokument på webben (eller i databaser), syftar bl.a. till att öka möjligheterna att finna relevant information med god precision vid användning av olika slags söksystem. Detta ställer givetvis krav på beskrivningarna. En särskild fråga är vad som gäller för metadata knutna till rättsliga dokument. Vem - om någon över huvud taget - kan ställas till svars för ett icke återfunnet dokument? En komplikation i sammanhanget är att beskrivningen av ett dokument i sig utgör en utsaga om dokumentets innehåll som möjligen kan ha juridiska implikationer. Seminariet avser att belysa dessa frågeställningar, sedda i ljuset av den teknikutveckling på sökmotorområdet som gör att vissa betraktare anser att metadata blir obsolet i framtiden.

Den dokumentation som nu finns publicerad på LISA:s hemsida består dels av bilder från de inledande inläggen, dels minnesanteckningar från den efterföljande diskussionen sammanställda av Lars Klasén. Först här några definitioner av "metadata" som Lars läste upp inledningsvis:

• "Metadata definieras som strukturerade, standardiserade beskrivningar av resurser, digitala eller fysiska, som stöder upptäckt (discovery), sökning och användning av dessa resurser" (National Science Digital Library/National Science Foundation)
• "Med metadata menas data om data, dvs en beskrivning eller en utsaga om något slags data. Idag används termen ofta inom IT-området. Där betyder metadata en beskrivning av en webbsida. Beskrivningen kan ligga på själva sidan - som om man fäste ett katalogkort direkt på det elektroniska dokumentet - eller separerat från dokumentet, i t ex en databas." (Kungl. biblioteket)
• "Metadata är en datorrelaterad term som kan betyda data/information om data, eller de egenskaper ett objekt har." (Wikipedia)

2. Presentationerna

Mötet inleddes med tre presentationer. Här bilder från dessa:

• Metadata "lever": Incitament för produktion och förvaltning av metadata. Bengt Eriksson, Riksdagen
• Metadata som hävstång: Om användning av metadata som medel för att förbättra kvalitet och effektivitet. Olle Olsson, Swedish Institute of Computer Science (SICS)
• Metadata och juridisk metod: Hur metadata utmanar rättsutvecklingen. Erik Helling, Institutet för rättsinformatik (IRI)

3. Anteckningar från diskussionen

Cecilia Magnusson Sjöberg, Institutet för rättsinformatik, inledde med att förmedla en synpunkt från Gunilla Lilie Bauer, Stockholms universitetsbibliotek. Gunilla, som varit tvungen att avvika efter de inledande inläggen, saknade biblioteksperspektivet och hoppades att ett kommande seminarium kunde ta upp hur man inom bibliotekssektorn arbetar med metadata med hjälp av moderna verktyg.

Lars Klasén, InfoTorg AB, upplyste om att Strukturgruppen (se mer nedan) under förberedelserna för seminariet hade dryftat frågan om biblioteksmedverkan men beslutat att avstå inför risken att de juridiska aspekterna skulle hamna i skuggan av de diskussioner om metadata som pågår inom biblioteksvärlden.

På tal om biblioteken berättade Peter Krantz, Valtech AB och knuten till Verva, att Kungl. Biblioteket (KB), som ju har i uppdrag att hantera pliktexemplar av svenskt tryck, även samlar in juridisk information. Denna avser man nu att märka upp med metadata. Statligt producerad information bör vara relativt enkel att hantera. Detta planeras nu också inom ramen för ett uppdrag benämnt "Gemensam söktjänst för statliga rapporter och skrifter", bakom vilket bl a Verva och KB står.

David Eriksson, White & Case Advokat AB, framhävde här den roll som webbens sökmotorer kan och bör ha vad gäller att tillgängliggöra statliga informationskällor. Statens viktigaste uppgift bör vara att "öppna" alla statliga informationskällor för åtkomst av dessa sökmotorer. Det är inte möjligt att "tagga" all information som det offentliga producerar. Viss information kanske inte heller är lämplig att nyttja för metadata, t ex personuppgifter. Visserligen kan sökmotorer inte "tolka" och därmed indexera allt korrekt. Vad står t ex en datumangivelse för? Vad i ett dokument är en referens? Vad är rubrik? Etc. Men det är bättre att informationen görs potentiellt tillgänglig än att den inte är tillgänglig alls! Ju mer desto bättre. För övrigt blir sökmotorerna med tiden allt bättre på att tolka och göra sådan information som inte är taggad sökbar. Och ju mer information som görs tillgänglig desto större blir möjligheten att "kombinera" dokument eller delar av dokument - vilket möjliggör nya och ytterligare uttolkningar av information. David pekade särskilt på juridikens föränderlighet. Därför är myndigheternas bästa strategi fullständig öppenhet - vilket ger bäst förutsättningar för tolkningar.

Olle Olsson, SICS, knöt an med att påpeka att den information som kan nås via den "öppna" webben (och indexeras av sökmotorerna) bara utgör "fragment" av all information. Exempelvis kan en del bara nås via exakt adress. Men det allra mesta är begravt i databaser - och bara att göra sådant tillgängligt är en välgärning.

David fortsatte sitt tidigare resonemang med att säga att det i synnerhet inom juridiken är av stor betydelse med en så bred tillgång som möjligt till den information som staten producerar. Det skulle kunna rätta till det missförhållande som idag råder, där domstolar och domare kan lyfta fram sådan information som advokatsidan inte har tillgång till eller ens känner till.

Sökmotorer och metadata i all ära; Cecilia uppmärksammade oss på behovet av annotering av dokuments rättsliga status, t.ex hur "allmänna råd" tillgängliga via en myndighets hemsida skiljer sig från annan information om rättsläge och praxis som också ligger ute på webben. Det är många gånger också viktigt att klargöra skillnaden mellan ett offentligt producerat/bearbetat dokument och ett kommersiellt producerat/bearbetat.

Ordet gick nu till Harry Hartikainen, STEMA Form. Han arbetar med blanketter och inmatningsformulär och redogjorde för behovet av "metadata om metadata"; ett medel för att kunna spåra källan till de regler som manifesteras i blanketterna/formulären. Ett kryss i en ruta på en blankett - vad betyder det? Regeln kan ju ha ändrats. Vilka andra blanketter berörs av en regelförändring?

Olle påpekade i sammanhanget att den föränderliga värld vi lever i också kan påverka metadata. Hur hanterar vi den förändringsprocessen? Och hur gör vi med konfigurationshantering, versionshantering etc?

Joakim Andersson, Sjöfartsverket, instämde i att det finns behov av definitioner. Därefter återförde han diskussionen till den tidigare tråden kring sökmotorer i det han påpekade att det i vissa fall är nödvändigt att känna till en viss samling av regler - och menade att det finns en definitiv fara med system som kanske gör att man som användare inte hittar alla regler. Inte är väl dagens sökmotorer så "duktiga" att de hittar allt?

Även Niklas Lindström, Valtech AB, demonstrerade en avvaktande inställning till sökmotorernas förmåga. De kan ju inte upptäcka sådant som inte är entydigt uttryckt. Här tjänar metadata till att precisera informationen: "Det går ju inte att lita på maskinella system som arbetar på data som i sig inte är entydiga!". Till exempel måste den vara försedd med någon form av identitetsbegrepp, något som i och för sig inte vara särskilt besvärligt att åstadkomma. Ofta räcker det att i inledningen ange något som identifierar det hela.

Självklart är det så att strukturerad information, gärna uppmärkt i XML, ger större chans för sökmotorer att extrahera informationen - i den mån de är försedda med sådana möjligheter. Men Joakim påpekade att detta i sig inte är tillräckligt för bra återvinning - det gäller också att användarna inte bara söker i fritext (och får alltför många svar) utan också förmår att nyttja avgränsa sina sökningar (till t ex fält, som författare etc). Och för att få dem dithän krävs vägledning.

Visst kan användning av metadata öka "precision" och "recall". Men i samband med hantering rättslig information finns det anledning att vara försiktig, påpekade Cecilia, eftersom bearbetningen många gånger omfattar subjektiva inslag. Faktum är att konstruktionen av en DTD/ett schema (vanligen) förutsätter juridiska ställningstaganden, liksom användningen av olika format, annoteringar, strukturell uppmärkning (av vem?), anpassning till sökmotor etc.

Frågan är här, menade Joakim, om man bara applicerar metadata i ett tydliggörande syfte; något som är inriktat på användning inom myndigheten ifråga, eller om den nyttjas i ett vidare perspektiv; rättsfilosofiskt. Vidare refererade han till Eriks påpekade om att det finns behov av en objektiv ansats.

Ett önsketänkande, menade David, i synnerhet inom juridiken. Man kommer alltid att missa något. Juridiken förändras ständigt och det gäller att inte sätta ribban för högt. Ett system som kräver hundraprocentig uppmärkning kräver också ett ständigt hundraprocentigt underhåll. Och något sådant är inte realistiskt. Och ändå kan användaren inte vara säker på att han/hon söker "rätt" (t ex i "rätt" fält eller kategori). Webbens sökmotorer är visserligen inte "exakta" men om du säkert vet att alla statliga dokument indexerats där så vet du i alla fall att du har möjlighet att få fram det - och du är bekant med förutsättningarna, dvs att man inte kan lita på svaren.

Niklas höll med om att det gäller att inte sätta ribban för högt - men ansåg ändå metadatamärkning viktig inte minst för att det kan underlätta arbetet på lokal nivå, med t ex egna sökmotorer. Därtill ger det ledning för/underlättar "tänkandet" för/ författarna.

David höll med om att metadata såklart berikar systemet men vidhöll ändå sin åsikt om att inte ställa krav på t ex en förutbestämd standard eftersom det gör arbetet svårt och långsamt och riskerar att göra att det inte alls blir sökbart.

Anders Jonasson, Norstedts Juridik (NJAB), menade att juridik i sig är en "metadatavetenskap". NJAB, som är ett gammalt förlag, arbetar med den "metadatastruktur" för Sveriges lagar som skapades redan på 1700-talet. Den nyttjas av de författare som NJAB samarbetar med, den utgör stöd och hjälp för tolkningar och tillämpningar - den utgör sammanfattningsvis en "kunskapsmassa" som genererats i samspel med omgivningen och som kan sägas utgöra en manifestation av gemensamma överenskommelser på marknaden.

Med anledning av tidigare inlägg pekade Erik Helling, Institutet för rättsinformatik, på de risker som användningen av olika typer av verktyg innebär. Det finns alltid en risk att förlora något. Samtidigt invaggas användaren psykologiskt i en (falsk) säkerhet vid användningen. Det rör inte bara en övertro på fullständighet utan också att verktygen styr användning och uttolkning och därmed minskar incitamentet för egna tankar, självkritik etc.

Peter anknöt nu till orden "letadata och vetadata" vilka båda diskuterats här: letadata i samband med sökmotorer och vetadata, som kräver en mer avancerad ansats, av Erik. Visserligen kompletterar de varandra men Peter menade att det vore intressant att följa upp var gränsen mellan dessa går och framför allt hur kraven och behoven egentligen ser ut.

Joakim påtalade här att systemen och applikationerna bör anpassas till behoven. Räcker det att finna 80 % av relevant information eller är det mödan värt att satsa på manuell uppmärkning för att också hitta resterande 20 %? Vilka konsekvenser får det om en redare inte finner alla regler som gäller vid fartygsbygge och som därför inte får det certifierat? Man måste veta konsekvenserna när man rekommenderar någon att använda ett visst verktyg. Och ibland kan det vara bättre att inte ge ut någon information alls om innehållet och hur man hittar det.

David var inne på samma linje och menade att det i alla sammanhang är frågan om avvägningar. Vad gäller t ex juridiken kan det vara bättre att få ett någorlunda rätt svar snabbt än ett helt korrekt om ett år.

Olle konstaterade att det uppenbart finns ett intresse för metadata inom rättsinformatikområdet men att han i diskussionen saknat en sak, nämligen det som händer på webben i form av användarmedverkan (det som går under begreppet "Web 2.0"). Se t ex på det fria uppslagsverket Wikipedia, som helt byggs av användarna och som - mot förmodan - faktiskt har en hygglig kvalitet. Kanske kan ansvaret för metadata i många fall föras över till användarna, "communities", istället för speciellt tillsatta kommittéer? Därmed uppstår en ständigt tillväxande "metadatamassa", direkt driven av användarnas behov.

Seminariet avslutades med att Lars efterlyste teman för kommande seminarier samtidigt som han konstaterade att det redan fanns två uppslag. Ett givet tema är en uppföljning vad gäller metadatadiskussionen. Ett annat är ett seminarium kring det arbete kring rättsinformationssystemet som Verva nyligen igångsatt med Peter som projektledare.

Därmed tackade LISA och Strukturgruppen för sig och för deltagarnas intresse och synpunkter.

As in the previous editions, the main focus of our workshop is on the presentation, comparison and discussion of concrete experiences and projects, espe- cially those carried out by public administrations, with the purpose of sharing knowledge and best practices. For this purpose we shall organise the comparison of the results obtained by marking the same legislative text according to different national standards.

However, this workshop also has one further specific objective, namely con- sidering the European dimension, and proposing ideas for a roadmap towards common and interoperable standards.

In particular this workshop is expecting to define a roadmap leading to the submission of a project proposal on European standards for legislation, to be submitted to the next call of the program framework for EU-projects.The Fourth iTrust International Conference looks at trust from multidisciplinary perspectives: economic, legal, psychology, philosophy, sociology as well as information technology.

More information at http://www.ittig.cnr.it/legws/ and here (pdf).

The Fourth iTrust International Conference looks at trust from multidisciplinary perspectives: economic, legal, psychology, philosophy, sociology as well as information technology.

Building upon the work of the IST iTrust working group and the success of the three previous iTrust international conferences, the aims of iTrust'2006 are to attract a critical mass of experts from industry, government and academia with a keen interest in the area of trust management.

The objectives of the Conference are:

• To facilitate the cross-disciplinary investigation of fundamental issues underpinning computational trust models by bringing together expertise from technology oriented sciences, law, philosophy and social sciences.
• To facilitate the emergence of widely acceptable trust management processes for dynamic open systems and applications.
• To facilitate the development of new paradigms in the area of dynamic open systems which effectively utilize computational trust models.
• To facilitate the integration of new trust management paradigms and emerging architectures for Grid computing and Virtual Organizations.
• To help the incorporation of trust management elements in existing standards.

http://www.iit.cnr.it/iTrust2006/index.htm

XTech 2005 is the premier European conference for developers and managers working with XML and Web technologies, bringing together the worlds of web development, open source, semantic web and open standards. This year's tracks include:

• Applications: "mashups", frameworks, publishing, open source solutions, aggregation
• Browser Technology: browsers, AJAX, design and interaction implications
• Core Technologies: the XML and RDF family, RSS/Atom, databases, nuts-and-bolts tech
• Open Data: information design, identity, tagging, privacy, trust, Creative Commons, DRM, government

Formerly known as the XML Europe conference, XTech has widened its scope to incorporate neighboring technologies from the web and business. As the use of XML broadens out beyond traditional core topics, we want to reflect that in the conference. As well as XML, XTech 2006 will cover web development, weblogging, search, the semantic web and more.

 http://www.xtech-conference.org/